Personligt

Hemmasittande

God morgon

Att sitta här vid datorn och kunna jobba, är en fortfarande väldigt nytt för mig. Det är några som skrivit, både undrandes och även arga, att hur kan jag som fungerande mamma lämna bort ett av mina barn, att jag är hemsk. Det finns flera stora bitar som gjorde att jag inte hade något val, och även om jag ser stark och fungerande ut, så är det inte alltid så. Jag har bara börjat dela en liten del av alla kamper jag stridigt, och det föll sig så att just hemmasittande var ett ämne som jag tänkte prata och skriva om. Jag har fått många bra tips och tankar om det här och vill förmedla både det och mina egna funderingar.

Något många har som har barn som är hemmasittare, är dåligt samvete och skuldkänslor. Vilket inte är så konstigt, eftersom fokuset tyvärr många gånger är på att det är vi föräldrar som ska se till att ta våra barn kommer till skolan. Till vilket pris som helst. När man då provat allt från mutor, lock och pock, tvång eller andra varianter, så blir det tillslut att man faller för känslan att man inte duger som förälder. Kanske även blir utbränd och sjukskriven själv. Här har vi ett av grundproblemen till att många familjer mår väldigt dåligt när man hamnar i en sån här situation.

Så först och främst måste man ändra attityden mot föräldrarna, för det är de som är länken till barnet. Vi behöver istället samarbeta och hjälpa och stötta och anpassa till barnet. Fokusera på vad man lyckas med, istället för vad man inte klarar av.

Vi behöver mindre klasser och mer individanpassad skolgång. Lärandet måste också bli mycket mer givande, istället för korvstoppning och att hinna ett visst antal sidor. Fokuset måste vara lärande som barnen behåller och vill utveckla, istället för att man kraschar för man inte pallar all info eller på sättet det lärs ut.

Vi ska lära våra barn att man ska säga nej och stå upp för den man är. Sen ska man passas in i en mall och följa den, annars blir man straffad i form av att man döms annorlunda. Det här går ju liksom inte ihop sig, utan barnen är ju vår framtid, vi behöver lyfta deras starka sidor och ge de all kraft att våga utveckla sina egna förmågor.

Hur vi ska kunna ändra på detta, är ju såklart en stor fråga. Jag känner bara att vi måste börja någonstans, och det jag vill är att öppna upp och prata om det. Vi behöver också, en gång för alla, enas om att det inte bara ligger på föräldern, det är mycket större än så. Och vi föräldrar måste börja tycka om oss själva och kunna klappa oss själva på axeln och tycka att vi gör allt vi kan och lite till. Tyck om er själva, så kanske det smittar av sig till era barn att också börja må bättre.

För mig var det en nyckel, att våga börja tycka om mig själv och se mitt egen värde. Att kunna vara en förebild och visa vägen för saker och ting som mår mig att må bra. Vilket har resulterat i att även mitt hemmasitande barn började tänka i de banorna.

Stor styrkekram till er alla

4 kommentarer

  • Anna Molitor Griberg

    Hej Elina
    Blir så glad att du tar upp ämnet jag har kämpat för min son såååååååå länge han är så kallt hemmasittare sen årskurs 5-6. Nu fyller han 20 nästa år nu har vi andra saker att jobba med när han är myndig Lss , Hab , kurator mm vad ska han gör och vad orkar L med han säger själv att han har jobbigt med att träffa nya människor
    Vi har kämpat med så mycket olika skolor orosanmälan mobila skol temet . Till slut blev Loch jag sjukskrivna av all press från skolan . Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst. Även en bok
    Skriv hjärna om du vill ha tips och råd många kramar från Mig 💞🙏

  • Nanna

    Du är absolut ingen hemsk mamma. De som tycker så har ingen förståelse för din situation. Vet de inte om hur din sits varit och är så ska de akta sig för att döma för fort. Det är inte något lätt val du gjort. Kram på dig❤

  • Nanna

    Angående hemmasittande så har du helt rätt. Vi vuxna måste bli mer engagerade i skolans alla områden och framförallt finnas där för eleverna o se o höra dem o deras behov. Ta oss tid med dem, lära oss deras styrkor och svagheter, vad de tycker är roligt och mindre roligt. Hålla dem nyfikna på livet och allt som sker runt omkring dem❤ de är vår framtid.

    • E

      Tycker verkligen att du skriver bra. Jag är idag en 22årig två barns-mamma med en lite trasslig bakgrund, när jag var 11 år blev jag hemmasittare, med sån grov social ångest. Vilket slutade med att jag satt hemma i 3 års tid utan någon direkt anpassad hjälp. Tills jag var illa tvungen att flytta till behandlingshem vid 14 års ålder för mitt psykiska mående.

      Det är som du skriver, vuxna måste agera mer fast på ett mer stabilt sätt där man når fram till barnet och inte skuldbelägger.
      Som hemmasittare själv minns jag att det var en stor skuld, och blev bara värre och värre för varje dag som gick.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *