Knyta an
Som jag skrivit om tidigare, så försämrades ett av mina stora barns mående drastiskt under min graviditet med Astrid. Här var några av problemen att barnet blev hemmasittare, fick stora aggressionsutbrott och led av depression.
I samma veva kom lilla Astrid till världen, och som ni kanske förstår, blev det oerhört tufft på många sätt. Så jag fick ta hjälp av både socialtjänst och BUP för att försöka få ihop livet. Det var så pass svårt och det uppstod situationer i hemmet, som gjorde att jag var tvungen att låta Astrid, som då bara var fyra veckor gammal, bo hos min mamma. Även det andra äldre syskonet fick bo hos min syster. Vilket var nödvändigt och kom att vara så i hela fem veckor. Jag fick avsluta amningen väldigt fort och som tur var tog Astrid flaska, så den biten var mest smärtsam för mig, att inte kunna mata och ta hand om mitt nyfödda lilla barn.
Jag var där och då tvungen att rädda och förändra situationen för mitt äldre barn. Socialtjänsten och BUP ansåg att barnet borde placeras till ett familjehem och bryta den negativa spiralen som blivit. Men jag förstod att om det skulle bli så, så skulle barnet krascha ännu mer och kanske aldrig ta sig upp igen. Jag fortsatte striden både i hemmet och med socialtjänsten, och fick beviljat en familjebehandling. Som skulle bestå av en person som kom till vårt hem och hjälpa till att få ordning på allt. Det tillkom även en till person, så då hade vi två familjebehandlare. Så tillsammans med de, fick jag ny kraft och lyckades börja förändra till det bättre. Sakta men säkert vände saker och ting, och jag kunde ta hand om mina tre barn själv i vårt hem.
Vi hade aldrig fått de här insatserna och hjälpen, om det inte vore för att lilla Astrid kom till världen. Så hon räddade sitt äldre syskon. Helt klart! Annars hade allt fortfarande varit mitt fel och ansvar som förälder, att mitt barn var en hemmasittare och det hade varit barnet som inte fått någon hjälp.
Den här våren gjorde det väldigt svårt för mig att knyta an till Astrid, och det var inte endast det som gjorde det svårt. Det var också rent omöjligt för mig att räcka till både psykiskt och fysiskt.
Jag är så oerhört tacksam över att jag träffade John och Johan, och än en gång slås jag av att det var meningen. Astrid har det idag hur bra som helst hos de, och de kan ge det till henne som jag hade velat, men inte kunde. Jag är helt övertygad om att det var rätt för oss alla. Jag har nu även klarat av att få rätsida på det stora barnets mående, och även om vi får jobba hårt fortfarande, så är det på rätt väg allting!
Har ni funderingar eller frågor så får ni gärna höra av er, så ska jag försöka svara så gott jag kan!
25 kommentarer
Mona
Alltså jag är bara så otroligt imponerad av och ödmjuk inför dig Elina! Vilken människa, kvinna och mamma du är.
Den styrkan som kommer fram när det verkligen gäller tror jag att många är rädda för, men du hittade kraften i den och har tagit så svåra men viktiga och bra beslut längs resans gång.
Jag hoppas och tror att det kommer bli bra för dig och alla dina barn.
Kärlek till er alla 💞💞💞
Marie
Jag pratade precis igår med en ung vuxen som berättade hur djupt hen hade önskat att hens yngre syskon fått växa upp hos en annan familj som syskonet bodde hos en period och hur mycket bättre hens syskon skulle ha utvecklats om hen fått stanna där, där hen fick aktiviteter, uppmärksamhet, tid, stöd, bus, regler och trygghet. Men deras mamma kämpade för att få hem sitt yngsta barn trots sina personliga problem.
Nathalie
Hej.
Jag har så många frågor. Men skulle du kunna utveckla vad för situationer i hemmet som gjorde att du inte kunde ha astrid och syskon hemma boende?
Var droger inblandat? Spelande på dator/mobil?
Det är jätte fint att du ville ge John och Johan lilla Astrid. Men jag skulle vilja ha en lite mer utvecklad förklaring. Då jag själv sitter i liknande sits. Du ser min mail adress om du inte vill skriva öppet.
Kram.
Marika Jansson
Du har gjort det som många föräldrar skulle/borde göra för sitt/ sina barns välmående och livskvalitet. Tyvärr kommer då den vuxna människans behov ofta iväg och först…..egoism.
Sverige är fullt av barn som skulle få den chansen som alla dina barn fick och speciellt lilla Astrid som jag är övertygad om kommer få ett fantastiskt liv fyllt av kärlek omgiven av flera olika familjekonstilationer som älskar henne.❤
UlrikaF
Hej!
Kände att jag måste skriva några ord. Så starkt och förnuftigt av dig och så fint och se hur bra det blev för alla. Och lilla charmtrollet Astrid, så glad och tillfreds med livet!
Jag har själv kämpat med en hemmasittare. Min son blev det när han började 7:an. Pga psykiska problem har han inte haft hemmundervisning heller. Han är nu 18 år och går inte gymnasiet heller. Jag vet vilket nattsvart hål man hamnar i och känner när ens barn mår dåligt och inte vill gå i skolan. Men idag mår han bättre och försöker hitta jobb. Det är tufft pga ADHD o autism (grad1) diagnos.
Men vi kämpar på och ger inte upp.
Lycka till med ditt stora barn och hoppas saker och ting löser sig på bästa sätt som går.
Mvh Ulrika.
Cecilia
Om jag förstått rätt har du skaffat Astrid på egen hand? Sedan har ett äldre syskon mått dåligt och ni har efter bråkande fått hjälp av socialen och bup osv? Under denna perioden förstördes din anknytning till Astrid vilket idag har lett till att du adopterat bort henne?
Har du fått hjälp för att jobba på anknytningen? För att kunna bearbeta allt som hänt äldre syskonet? Det finns psykologer kopplade till bvc för mamman. Jag vet av egen erfarenhet då jag fick till mig från bvc att de tyckte att jag inte kunde knyta an. Jag fick också sluta amma tvärt. Har ett äldre syskon som mått dåligt med många möten osv. Plus att liten skrikit konstant sen födsel så jag kan relatera till dina känslor men att ta steget att adoptera bort mitt barn är långt bort för mig. Dömer inte dig. Vill bara förstå å du skrev att vi fick ställa frågor. ❤
Nanna
Vilken otroligt jobbig situation och jag är mäktade imponerad av din styrka över hur du hanterade den❤💪👊 du är en otroligt stark kvinna och mamma. Miljoners kramar till dig!❤❤
Bea
Det är så alldeles obeskrivligt vackert att du berättar om det här. Tack.
Sandra
Så starkt ❤❤
Lina
Förstår att det har varit väldigt kämpigt att ta beslutet….
har du kvar en del av vårdnaden av Astrid?
Eller är hon helt överlämnad till killarna?
För jag vet att du sedan innan skriver att du ska fortsätta att vara hennes mamma.
Med vänlig hälsning, Lina.
Alexandra
Alltså.. jag blir så kluven.. jag har själv en bebis i Astrids ålder och kanske just därför är det så otroligt svårt att förstå hur man väljer bort ett barn. Även om Astrid fått det bra så blev hon bortvald. Jag har även äldre barn och tjaa.. vi är en familj i vårt och torrt. Jag är imponerad att du klarat av det rent psykiskt men ändå förstår jag inte.. och det menar jag inte på något dumt sätt utan jag är bara helt oförstående. Tack för att du delar men det gör ändå ont i mig att se bilder på lilltjejen. Astrid verkar ha det bra men när hon förstår att hon fick lämna sitt sammanhang för att hon inte hanns med. Barn är ju inget man bara lämnar bort när livet är tufft.. all heder åt dig oavsett! All lycka!
Emelie
Tycker de är fint att du delar med dig varför, hur det än är så måste de vara ett jätte svårt beslut att ta. Jag kan få så ont i hjärtat att titta på lilla Astrid men sen bli full av kärlek när man ser vilken trygghet hon har hos John och Johan, vilken lycka att få växa upp hos dom med all deras kärlek de sprider. Din och min dotter är ganska jämn gamla, min nyss fyllda 1 år och hela er berättelse har verkligen fått mig att gråta och känna en massa känslor men ändå fint att få följa. Jag hoppas innerligt att ditt andra barn snart mår bättre och att du sen får bearbeta allt som har hänt snart. All lycka och kärlek till dig och din familj
Sara
Nyfiken fråga, inte mening att trampa på tårna. Men hur väljer man barn? Varför va det det stora barnet som fick vara kvar och Astrid lämnas bort och inte tvärtom? Varför va det stora barnet ”mer värt” i brist på annat ordval. Försöker bara förstå.
Kunde du inte få tillfällig placering av Astrid några månader (kanske god ngn familjemedlem och samtidigt träffat henne) för att så fort situationen löst sig ta tillbaka henne?
Fanny
Jag undrar om möjligheten finns att Astrid en dag kan flytta hem till dig och syskonen igen? Om det visar sig att förutsättningarna förändras alltså.
Weronica Eriksson
Har verkligen inte några frågor. Du har berättat alldeles tillräckligt mycket här. Känns nu jättebra och spännande att få följa både Astrids, din och dina andra barns resa genom livet. Jag har inte träffat dig personligen. Men jag har tillräckligt med information, för att veta att du Elina är en jättefin människa. Duktig, rar, omtänksam, trevlig, jättesöt och skitsnygg.
Sofia
Jag förstår ditt beslut ❤️ Men kommer du att få träffa Astrid då o då och hon träffa sina ” helsyskon” då o då i framtiden?
Anki
Tack för din uppriktighet, det behövs verkligen mer av sådant i denna värld. Helt otroligt vilken styrka du måste besitta trots att du säkert själv många gånger tvivlat på det. Att kunna sätta sitt barn och hens behov först – även om det innebär placering hos andra människor och att ”ge ifrån sig” sitt eget barn – DET ÄR det starkaste föräldraskapet som finns. All lycka och styrka till dig och din familj ❤️
Ellinor
Hej! Är så imponerad över ett så osjälviskt och starkt beslut.
Vad jag förstår kommer du och resten av Astrids biologiska familj fortsätta finnas i hennes liv, stämmer det?
Och så har jag en känslig fråga. Jag ställer den ändå, då du verkar superstark och har varit så öppen om allt.
Trots att du vet att ditt beslut är det rätta, kan du känna sorg över att du inte kunde ha kvar Astrid?
Helen
Så fint du berättar om din situation, vilken styrka du har. Jag är så imponerad över hur du ser till att dina barn ska ha det bästa i livet. Jag följer pappa pappa dotter och blir så glad att de vill dela med sig av deras liv. Astrid har fått det bästa ett barn kan få två pappor som älskar henne och en syster plus att hon ändå har kvar er andra. All kärlek och styrka till dig, vilken kvinna du är, helt otroligt.
UlrikaF
Förlåt! Blev fel i texten.. Skulle stå nattsvart hål, känsla av vanmakt och oro. /Kram Ulrika
Anna
Du har gett mig styrka . Då jag för tre år sedan var tvungen att låta min äldsta dotter bo hos sin pappa på heltid då jag inte klarade av situationen då hon har autism . Jag har fått mycket skit och sneda ögon på mig på grund av det och jag har många gånger ifrågasatt mig själv som mamma . Lillasyster bor fortfarande hos mig Det jag gjorde gjorde jag av kärlek och för att det skulle bli bra för oss alla tre . Att läsa din historia om Astrid har fått mig att känna att jag är inte ensam o h att det inte var något fel i mitt beslut trotts folks åsikter .
Nat
så otroligt starkt och fint gjort mot en annan person
Mamma till 4:a
Wow vilken styrka och smärta att behöva välja. Har själv fyra barn där alla har adhd och autism, där en varit hemmasittare i 4 år och min två yngsta på 10 och 12 är påväg åt det hållet. Vet hur nattsvart och tufft det är med utbrott, alla möten, jobba osv. Jag förstår att du gjort ditt val för att skydda lilla Astrid då jag så många gånger genom åren fått skydda mina mot varandra. Jag har alltid burit rädslan att man skulle placera vårt hemkasittande barn då jag vet att det förstört honom för livet så kan där förstå ditt val men jag tror aldrig jag skulle klarat av att göra det valet själv..
Aviva Sheppard
Hej.
Så fint och så rörd att jag gråter.
Känns som om att det är dig jag behöver stöd och prata med. Förstår känslan av att vara ensam förälder i mitt fall ett barn sen 5 år tillbaka mått dåligt efter en separation från barnens far och en pappa som inte tar sitt ansvar.
Har pendlat mellan skola BUP familj och individ sociala oros anmälningar osv. Får inga verktyg, har en son som ditt barn innesittare, ångest vill inte gå skola stress. Humörsvängningar som har tagit så mycket av min energi både fysiskt och psykiskt, vet inte hur jag orkar.
Idag äter han ” humörs” medicin vilket långsiktigt inte är en lösning. Men känns mycket bättre.
Mycket har legat i hans pappas beteende
Kändes så rätt att jag fick läsa din berättelse vet själv inte hur jag ska gå vidare, nu har skolan gjort en akut oros anmälan då min son dels inte går i skolan vill inte och sen vill han inte leva säger han. Var tvungen att berätta för lärarna då det är dom som är de ända jag kan prata med. Jag och barnens pappa kommunicerar inte går inte.
Mycket beror på honom att min son mår som han gör.
Så tillbaka till ruta 1 igen.
Hur går man vidare.
Tack♥️
Hälsningar
Aviva
Ylva
❤️❤️❤️