För ett år sedan
Den här dagen, för ett år sedan, började väldigt lugnt. Jag hade gått nio dagar över tiden… så man hade lite börjat tänka ”det blir nog ingen bebis ändå”.
Dagen gick och jag och ett av barnen bestämde oss för att gå och äta på Pinchos. Klockan var vid fem tiden, vi sitter och äter, och så där kom första rejäla värken. Och kort därefter nästa… jag börjar inse att vi måste bli klara och ta oss hemåt. Det var en hel del snö, och det skulle kastas lite snöbollar på vägen hem oxå 😅 jag fick stanna med jämna mellanrum och ta värkar.
Inom en timme, hade mamma kommit på plats till barnen, och min fina vännina kommit för att hämta mig och så åkte vi in till Danderyds BB.
När vi kom in var det ca två minuter mellan värkarna. Vi hann ändå med ca 20 minuter av lite musik och skratt mellan värkarna, innan det vart väldigt intensivt. Jag fick börja med lustgas, vilket hjälpte en del, men jag bad om epidural… två ggr… men den barnmorskan avfärdade mig båda gångerna, och sen var det för sent. Det hade hunnits med då jag var öppen sex cm när vi kom in, men den hon var mer fokuserad på att hennes pass snart var slut. Hon var så nonchalant, och till och med min vän, som själv är barnmorska, var chockad över bemötandet. Tur nog byttes det personal, och in kom världens underbaraste barnmorska och hade även med sig en som snart skulle vara färdig barnmorska.
De var ställda över att jag inte fått mer bedövning, då jag hade så oerhört jobbigt. Det var inte värkarna som var det jobbigaste, utan mellan de… det hade nämligen blivit en stor blåsa fylld med fostervatten nedanför Astrids huvud. Så mellan varje värk kändes det precis så där som i slutet, när huvudet är på väg ut och man vill bara knipa ihop benen. Det var hemskt!
De tog hål på hinnorna för att se om det hjälpte. Det gjorde det tyvärr inte, och jag var öppen 8cm vid det här laget, men lika intensivt som i slutskedet. Jag tror nästan att jag tryckte sönder min väninnas hand… men hon var ett fantastiskt stöd, min klippa. Utan henne hade det inte gått lika bra ❤️
Från det att de nya barnmorskorna kom in, lämna de inte rummet…
När jag sedan var öppen tio cm och fick börja krysta, så fick vi alla kämpa och hjälpas åt, för där och då trodde jag att jag skulle dö. Huvudet kom ut, och så tog det stopp… axlarna satt fast. Det kändes som en evighet, där alla höll andan. Barnmorskan fick rucka henne från sida till sida, minns känslan så väl. Tur nog så lyckades hon få los axlarna, och ut for hon med en fors av vatten. Exakt klockan 22.00! Hela barnmorska, golvet, sängen… allt var en enda stor pöl. Upp på bröstet fick jag henne, och hon tog sina första bestämda skrik. En stark, fin och helt fantastisk stund. Vi hade klarat det!
